Iran: En historia skriven i blod
Iran är ett av världens mest korrupta länder. Regimens representanter har ägnat sig åt stöld och mutor för att berikat sig själva samtidigt som arbetarklassen och de fattiga svälter. En genomsnittlig arbetare behöver ofta två jobb för att överleva. Den genomsnittliga lönen för en arbetarfamilj täcker inte ens
matkostnaderna.

Den ekonomiska krisen har inneburit hög inflation och arbetslöshet, försämrad levnadsstandard och bostadsbrist. Kvinnoförtrycket och ilskan mot den brutala diktaturen är de bakomliggande orsakerna till de nya protesternas omfattning 2019. Den iranska regimens våld har inte kunnat stoppa protesterna utan bara provocera fram ökad ilska, under protesterna mot höjda bränslepriser i november 2019 då säkerhetsstyrkorna med dödligt våld stoppade en demonstration med tiotusentals deltagare dödades
300 personer på en dag. 1500 dödades i november, men det var först coronavirusets utbredning som slutligen stoppade protesterna.

Iran har en gedigen historia av arbetarkamp men även i modern tid har massiva uppror skett mot regimen. Studenter, ungdomar, arbetare, kvinnor och fattiga har rest sig gång på gång, det är inte brist på mod som saknas utan brist på ledarskap och politiska alternativ. De iranska massorna behöver sin egna självorganisering, i form av fackföreningar och ett socialistiskt massparti. Det är med stort mod och beslutsamhet som framförallt kvinnor trotsar regimens demonstrationsförbud. Kvinnorna är
de mest förtryckta skikten i samhället och är de som ofta står längst fram vid barrikaderna. De trotsar den islamiska diktaturen väl medveten om att de riskerar döden, fängelse, tortyr och våldtäkt. 40 år av
kvinnoförtryckande diktatur har provocerat fram detta mod.

– Kvinnoförtrycket är en av grundpelarna i den islamiska republiken, säger Elham Amiri, iransk politisk aktivist i exil.
Iran är det land som avrättar mest personer per capita, bara gigantiska Kina avrättar fler. Trots detta tar rörelsen varje tillfälle den kan att protestera mot regimen, även på dess egna högtidsdagar. Den fruktansvärda repressionen har inte varit nog för att stoppa rörelsen heroiska uppror.

En viktig händelseutvecklingen utspelar sig på nytt i Iran. Utvecklingen i landet är inte bara viktig för de iranska folkets strävan efter demokrati, frihet och jämlikhet, utan för hela Mellanöstern. Iran är ett nyckelland i regionen och skulle massorna segra över den islamiska republikens brutala diktatur skulle detta skapa svallvågor av protester i närliggande länder då arbetare och unga skulle inspireras av de iranska massornas seger. Under 2019 såg vi massuppror inte bara i Iran utan också i Irak och i Libanon.
Viktiga rörelser som på allvar utmanade makten. Vad som utspelar sig på gatorna idag började redan 2004 med en stark uppgång av arbetarkampen med strejker och utåtriktade protester. Bussförarna i Teheran,
sockerarbetarna vid Haf Tapeh, lärare, texstilarbetare och bilarbetare vid iran Khodro. Alla har de varit ute i strejk, organiserat sina fackföreningar och valt sina ledare demokratiskt underifrån. Varje en av dessa kamper är värda att studera. Arbetarkampen har sedan dess trappats upp. När Ahmadinejad tillträdde som president 2005 registrerades tusentals arbetarprotester. Strejken vid Haf Tapeh 2007 var det som verkligen blev en vändpunkt för arbetarklassens militans. Den underliggande krisen i Iran är ett resultat av både politiska och sociala frågor som har sin grund i det kapitalistiska systemet. I början av 2008 innan den ekonomiska krisen slog till låg inflationen på 30 procent. 21 procent av de unga var arbetslösa och
25 procent av akademikerna. Den höga arbetslösheten blev extra allvarlig då 60 procent av Irans befolkning var under 30 år. Den gröna vågen 2009-2010 drog ut medelklassen på gatorna i masskala. Händelserna som pågått sedan 2010 avslöjar hur stor sprickan är inom den styrande islamiska
kapitalistklassen. Massrörelse förde denna spricka till ytan vilket var ett av tecknen för en förrevolutionär situation.

Tvärt emot vad regimen hoppats på så radikaliserades och stärktes rörelsen efter 2010. Bilarbetarna vi Iran Khodro var ute i strejk som kom att sprida sig till fler stora arbetsplatser en annan viktig grupp var oljearbetarna som var revolutionens förtrupp 79. Detta ledde i sin tur till en ökat spricka i toppen där den styrande eliten inte viste hur de skulle agera. Arbetare har fängslats och mördats. Men trots denna ökade repression har protesterna fortsatt. Det var arbetarnas massprotester och den ekonomiska krisen som
har öppnade upp den öppna spricka som avslöjades i toppen. När en diktatorisk regim likt den iranska sätts under sådan press från massorna tenderar den att delas upp i två läger. Den ena säger ”mer repression, annars får vi en revolution på halsen”, den andra säger ”vi måste genomföra reformer annars får vi en revolution på halsen”. Den gröna rörelsens ledare Mousavi representerade den senare falangen.

Självklart kan de iranska massorna inte lita till någon av dessa så kallade reformistiska ledare, de är representanter för samma regim, de iranska massorna kan bara lita på sin egen styrka och den internationella solidariteten från arbetarklassen. Den lärdomen har de iranska massorna
dragit, om en ser till valresultatet 2020.

Det Iranska valet den 21 februari ägde rum mot bakgrund av en lång period av massprotester mot det korrupta mullornas styre och dess åtstramningar. Inför valet visade en opinionsundersökning, där 140 000
väljare tillfrågades, att hela 83 procent av dessa tänkte bojkotta valet. I huvudstaden Teheran var valdeltagandet på valdagen bara 25 procent.

2019 såg vi den viktigaste massrörelsen utspela sig i Iran sedan revolutionen 1979 som reste sig mot Shahens diktatur. 40 år efter revolutionen reste sig på nytt ett folk med starka arbetar- och kamp
traditioner. Traditioner som sträcker sig från 1906 – 1911 men framförallt från 1978-1979. Det var arbetarklassen som störtade Shaens fruktade förtryckarapparat. Arbetare och unga organiserade sig 1979 för att ta makten och framtiden i sina händer. Den iranska revolutionen svepte bort Shahens fruktade polis och militärmasikineri som var en av världens mest fruktade. Kejsarens våldsmaskineri bokstavligen smulades sönder av arbetarklassens generalstrejk och kamp. Över hela Iran tog arbetarna saken i egna händer, ockuperade sina arbetsplatser, organiserade sina egna valda organ i form av strejkkommitteer och Shoras. Samtidigt återtogs jorden av bönder i de kurdiska delarna ofta ledd av kommunisterna. Detta var utan tvekan en av de mest genuina folkliga revolutioner vi sett sedan den ryska revolutionen 1917. Men svagheten låg i att det inte fanns någon landsomfattande ledning av arbetarklassen. Utan en ledning i form av ett skolat revolutionärt massparti, likt Bolsjevikerna som ledde den ryska revolutionen, gjorde att arbetarna och de unga inte agerade självständigt runt ett socialistiskt program vilket övergav ledningen till islamisterna som krossade arbetarklassen i blod. En genuin arbetarrevolution hade kidnappats och priset har betalats i blod under 41 års tid. Sveket låg framförallt i händerna på det stalinistiska kommunistpartiet Tudeh. Det är viktigt att lära av historiens misstag, den som inte lär av historien är dömd
att upprepa den. Arbetarklassen och de fattiga behöver sin egna självständiga organisatisering i bostadsområden, på univercitet och på arbetsplatser. Att Tudehpartiet på grund av sina stalinistiska och felaktiga tvåstegsprincip satte sin tilltro till Khomenei som man kallade för progressiv. Detta gjorde att en frivilligt övergav ledningen till det kapitalistiska prästerskapet för att skjuta kampen för socialism på
framtiden. Kvinnorna ombads att stå tillbaka med sina krav. Detta katastrofala misstag har arbetare och studenter fått betala med sina liv under 41 års brutal diktatur. Idag begår delar av den iranska vänstern
samma misstag när de okritiskt följer efter den gröna rörelsen eller de nya shahen anhängarna bland nationalistiska rojalisterna. Kvinnorna spelade en viktig roll även under revolutionen 1979, men de ombads att stå tillbaka med sina krav av stalinister och islamister. När Khomenei hånfullt nog på
den internationella kvinnodagen den 8 mars införde slöjtvång rasade kravaller i fem dagar av protesterande kvinnor.

– Trots denna brutala diktatur har inte kvinnorna kuvats utan istället återigen ställt sig i täten i kampen för frigörelse, säger Elham Amiri.

Det är av oerhörd vikt att sprida om vad som händer i Iran till bredare skikt av arbetare och ungdomar internationellt. Den svenska socialdemokratiska regeringen är mån om att visa att fortsatta goda handelsförbindelser är möjligt med Iran trots hur hårt rörelsen attackeras. Detta visar på de
kapitalistiska ledarnas hyckleri i deras tal om demokrati. Såväl den internationella borgarklassen som den islamiska elitens ledning hoppades på att protesterna skulle stanna av, Coronaviruset var vad som stoppat
protesterna, tillfälligt.

Den borgerliga median i väst har sina egna intressen i vad den rapporterar om. Vi behöver skapa en omfattande debatt om vad vägen framåt är för folk- och arbetarrörelsen. Som marxister och revolutionära socialister är det viktigt att följa vad som händer i Iran men framförallt att utarbeta ett program och en strategi för att föra massorna till seger och fälla den diktatoriska regimen. Marxister kan inte stå brevid när en massrörelse utvecklas. Man måste ge sig in och försöka påverka och resa sina egna krav som kan höja medvetenheten hos de som kämpar. Att resa krav som kopplar samman dagens rörelse med arbetarrörelsen och dess historiska uppgift att störta det kapitalistiska systemet. Att utarbeta ett
övergångsprogram som kan leda den nyvarande rörelsen till en massrörelse för socialism. Rättvisepartiet Socialisterna och ISA – International Socialist Alternative vill bistå med detta. Under denna period har trycket på regimen ökat. Den vet att skulle arbetarklassen som kollektiv sättas i rörelse kan det
ta dagar som får regimen att falla. Det är mot den bakgrunden man ska se de ökade antalet arresteringar och dödsfall. Samtidigt har den ökade repressionen varit en avgörande faktor till att radikalisera rörelsen.

Bland aktivister i Iran och i exil kommer debatter och diskussioner pågå om vad som bör göras nu, tillfälligt står frågan om Coronaviruset i centrum, men på sikt kommer frågan om kampen mot regimen upp igen. Många kommer att se på lärdomarna från 79 och de bästa arbetartraditionerna från
den iranska historien. De mest avanserade skikten kommer att förstå att strejker och fortsatta massmobiliseringa behövs för att nå ekonomiska och sociala krav samt fälla regimen.

De fundamentala rötterna till Irans kris ligger i det kapitalistiska systemet. När en inser det är frågan om att bygga en rörelse av arbetare och unga mot hela detta system. En bestämd rörelse kan fälla regimen. Men detta är inte nog om inte de ekonomiska och sociala förhållandena förändras. Visst
välkomnar vi om man skulle vinna fria demokratiska val och andra eftergifter. Men det är inte nog. Det skulle lämna kvar makten i händerna på kapitalister och den ekonomiska eliten. Det skulle i sin tur inte innebära någon verklig förändring för arbetarklassen och de fattiga. Ett huvudarbete idag måste därför vara att vinna stöd för en socialistisk samhällsomvandling. Den ekonomiska och sociala krisen kommer inte att lösas om denna revolution avstannar utan att arbetare och bönder upphöjer sig som de som
tar makten över samhället och påbörjar omvandlingen till ett socialistiskt samhälle. Den omedelbara uppgiften för socialister och kommunister i Iran idag måste vara att fälla regimen och argumentera för en revolutionär konstituerande församling som kan bestämma irans framtid och utforma organ av kommitteer och råd som kan både organisera kampen och säkra fria val. I detta måste socialisterna argumentera för att kapitalismen måste störtas som system, den enda chansen till att höja levnadsstandraden för människor och garatera dem stabilitet, trygghet och framtidstro är
socialismen.

För att ta masskampen till en ny och högre nivå krävs det att arbetarklassen ansluter sig som kollektiv till rörelsen. Idag deltar arbetare, men inte som klass. De måste organisera sig självständigt och ställa sig i fronten av kampen och resa sina egna krav. Kampen idag måste handla om mer än demokratiska val, den måste kopplas till arbetares levnadsstandard. Om rätten till arbete och en lön att leva på, rätten till bostad och att bilda fackföreningar, partier och ställa upp i val. Man måste ta fram ett aktionsprogram för arbetstidsförkortning, högre löner och bostadsbyggande. För skola och sjukvård samt en socialistisk produktion för att tillgodose befolkningens verkliga behov och bryta mullornas kapitalistiska makt.

När arbetarklassen väl kliver in på den politiska arenan är regimens dagar räknade. Detta vet regimen kanske mer än arbetarna själva. Arbetarklassen måste känna sin styrka och veta att det är värt uppoffringen. Arbetare kommer inte att ge sig in i kampen för att sedan ge bort makten. De kommer inte riskera sina liv för att gynna en del av regimen mot en annan. 1979 krossades kejsarens fruktade polis och militär av massornas generalstrejk. Soldater gick succetivt över till motståndet efter appeller till

bröder i uniform. Detta är något som skiljer sig idag. Basijimilisen är en ideologiskt skolad islamistisk militär som ser sin tjänst till gud och inte till en regering. Det går inte att vinna denna med bara apeller om bröder i uniform. Revolutionsgardet har berikats sedan Ahmadinejad fram till att idag kontrolera viktiga ekonomiska institutioner. För dem handlar det om att försvara ekonomiska intressen snarare än regeringen som sådan.

Arbetarklassen måste därför påbörja uppbygget av sina egna försvarskommitteer med en beväpning kontrollerad underifrån av valda råd. Denna beväpning är inte i syfte av krig utan i självförsvar. Ett försvar av arbetarstrejker och demonstrationer mot regimens väpnade styrkor. Den islamiska regimen måste bekäpas såväl politiskt som militärt.

Massrörelser är inte outtröttliga de kämpar så länge de känner att de kan nå framgång eller vinna. Kampen för demokratiska rättigheter måste kopplas till kampen för politisk och ekonomisk befrielse. De kapitalistiska mullorna måste störtas och deras egendom konfiskeras. Ekonomin och företagen
måste ställas under demokratisk planerad kontroll, i händerna på arbetare och fattiga. En socialistisk plan för utbildning, sjukvård och bostadsbyggande upprättas, arbete åt alla och en lön att leva på.

Den iranska arbetarklassens historia är skriven i blod och viktiga lärdomar måste dras. Rörelsen behöver ett revolutionärt socialistiskt ledarskap i form av ett massparti med ett program för och massbas som kan avväpna islamisterna politiskt och militärt och fullborda den socialistiska revolutionen för att tillgodose mänsklighetens verkliga behov. Denna kamp måste börja idag.

Elham Amiri, iransk frilansskribent